Good type of youngster, present a very pleasing outline, balanced head, well set ears. Good legs and feet. Firm topline that he keeps on the move, racy quarters. Sound positive mover in good coat.

Sen höll vi helt på att missa att öppenklassen gick in och därmed skulle Stickan (CT Jailhouse Rock) in! Men vi hann och fick vara med. Stickan skötte sig exemplariskt, stod fint och visade sina fina rörelser, men det räckte inte längre än till Very Good idag. Domaren skrev så här:

Good size of dog, over all pleasing confirmation. Very clean over neck and shoulders. Good front, firm topline. Very sound and positive mover. Would prefer more strength of muzzle and lacked coat of the day.

Vann öppenklassen gjorde Toftahill Game On, Ismo. Han gick sedan och vann hela rasen och blev champion idag. Varför berättar jag det tro? Jo för Ismo är förstås pappa till Robynkullen och det är ju jätteroligt att han nu kan titulera sig SE UCH!! Grattis Lena som fött upp honom och Hanna som har den stora glädjen att ha  honom hemma.

Nu tar vi julledigt och gör nya försök i Januari!

Tjo!

Glad och trevlig unghund som kunde vara mer könspräglad. Välburna öron, bra hals och skuldror. Lagom kropp till storleken. Välburen svans. Härlig pälskvalitet. Visar sig trevligt.

Han fick Very Good såsom alla i hans klass.

Sen var det lång väntan innan det var dags för Ester (CT Rock’nRoll Party Queen) i öppenklassen för tikarna. Kritiken löd så här:

Feminin tik av bra format. Trevligt tikhuvud, bra ögon och öron, bra hals och skuldror. Lagom rygglängd, något välvd över länden. Bra bakställ. Härlig pälskvalitet. Rör sig väl.

Hon fick excellent och slutar som 4:a i öppen klassen.

Oavsett vad jag tycker om resultaten måste jag ju glädjas åt att Ester som haft ganska dålig päls hela sin uppväxt, nu efter valparna fått en fantastisk päls. Det visar att man inte ska ge upp.

När vi var klara mötte vi upp Pepe som tyvärr inte kunde bo nere i Skåne då familjen kände av allergibesvär, så han fick följa med hem igen. Det var skönt att se att han direkt tog plats i flocken. Nu fortsätter vi jakten på Pepes nya familj, jag skulle gärna haft honom hemma men det blir för mycket med 5 hundar.

Det var allt för denna gång.

Tjo!

Därefter hade vi lite frågestund och pratade en del om kontakt och trim och annat.

Sen tog vi lite bilder, med varierande resultat. Vito och Rosso ville inte alls visa sig men dom visade sig gärna i sina snygga tröjor istället.

Det var flera som tyckte det var svårt att stå på bordet så det skickar vi i läxa till alla hussar och mattar att träna på hemma. =)

Rockys bild lyckades kennelmatte kasta så det var bara Mimmi som fastnade på bild från Robynkullen.

Stort tack för att alla kom, jag hoppas vi kan göra om det igen!

Tjo!

Vito och Rosso, dom fick flytta till samma hem, ett hem där en äldre borderherre vid namn Emil bor. Emil var till en början skeptisk men har mjuknat en del. Såpass att man faktiskt kan sova ihop med dom…

Fördelen för dessa två killar är att dom alltid har varandra. Men jag gissar att matte och husse får liiite mer jobb…

Sen har vi Winston som var en födelsedagspresent (2 år försenad) och mottogs med stor glädje av födelsedagsbarnet. Winston verkar bli lite av en karaktär kan man tro när husse meddelar att han brukar dra runt sin ”sovväska” mellan rummen.

Lilla fröken Frida flyttade inte så långt, och mottogs av sin egen mamma Ester. Frida bor förstås hos min lilla mamma och hennes gubbe Tage och enligt rapporter därifrån är hon ett charmtroll som tydligen inte tänker bli rumsren lika smidigt som mamma Ester.

Zingo bor granne med Stickan (CT Jailhouse Rock) och det är just Stickans husse och matte som skickar mms med bilder på när grabbarna leker för fullt. Det ser ut som han trivs i alla fall.

Det är så himla roligt att ni hör av er och berättar hur det går för er. Fortsätt med det och skicka bilder!

Tjo!

Men ändå, när de två första lämnade hemmet igår, ja då skär det ändå lite i hjärtat.

Imorgon flyttar de fyra sista och då blir det ekande tomt här hemma. Och rent!

Alla valpar hamnar kring storstockholm och det känns ju extra bra. Lilla Frida, grizzletiken, flyttar till mamma, Tage och Ester och stannar därmed i kenneln.

När det gäller de sista bilderna som jag tagit så bråkar mitt hemsideprogram så jag får inte upp dom just nu. Kanske kan jag lösa problemet, till dess finns dom på facebook för de som är vänner där.

Tjo!

Tjo!

På lördagen var det så dags för första utställningen och först in, och ensam valp, var Astrid, som får HP och blir BIR-valp. Monster placerade sig som tredje bästa hane och fick reserv cacib. Därefter var det tikarnas tur, och Smula får CK. Och det räckte till vinst då ingen annan tik fick CK och därmed fick Smula sitt andra cert och sitt första CACIB! Supernöjd och lycklig höll jag på att glömma att vi skulle in igen men blev snällt påmind. I BIR och BIM blir Smula slagen av en gammal bekant, Loppekassa Try It Again och likt förra gången de tu möttes fick Smula se sig slagen. Sen blev det lång väntan på valp-BISet där Astrid blev utplockad bland de 10 bästa men sen var det stopp.

Natten till söndag rullade åskan och det vräkte ner, jag oroade mig lite över mitt tält som stod kvar på utställningsplatsen. Men jag hade surrat det väl och allt inuti var torrt och fint och vi kunde dra igång en ny utställningsdag. Först såg det ut att bli en total repris på lördagen, Astrid BIR-valp, Monster tredje bästa hane och Smula bästa tik med CERT och CACIB. Sen var det dags för BIR och BIM och domaren velade länge. Hon tyckte enormt mycket om Smula men var mycket bekymrad över hennes aningens (läs enormt) överblommade päls. Men hanen, fina Louis-Armstrong, hade tyvärr stelnat till i buren och rörde sig inte lika bra som innan och till slut, efter en föreläsning om att fixa pälsen, fick Smula sin första BIR-rosett!

Nu är ju jag inte världsbäst på att rädda en överblommad päls men tack och lov för underbara border (och boxer)människor! Christel som är ganska nybliven bordermänniska men en supertalang inom trim satte sig och pysslade med pälsen och gjorde underverk (hon är fortfarande överblommad, men ser nu prydlig ut). Tack för arbetet Christel!

Därefter blev det återigen en lång väntan på först valpfinalen. Astrid kunde inte riktigt använda alla fyra fötter men lyckades ändå charma domaren. Tyvärr hade domaren glömt att det numera bara placeras 4 hundar och plockade ut 5. Och naturligtvis var det Astrid som var nummer 5… Jag kände mig lite bitter just då, men nu är jag bara glad. Sen var det Smulas tur men där hade vi inget att hämta. Men vilken helg ändå! 2 cert, 2 cacib, ett BIR, ett BIM, ett r-cacib och 2 BIR-valp! En nätt liten rosettsamling att ta med hem.

Nu är jag hemma igen och nu har jag även tagit hem de små huliganerna. Valparna fick flytta in i köket idag och dom verkar gilla det. Så länge jag serverar mat gillar dom allt misstänker jag. Nu är dom 5,5 vecka gamla, med sylvassa tänder och rätt påfrestande nyfikenhet. Ska lägga mig med kameran och fota lite så det kommer nya bilder snart.

Det var allt för den här gången

Tjo!

Den äldre valpen i huset, Astrid, tycker att dom små borde växa snabbare så man kan leka med dom nån gång. Annars börjar jag inse att lilla Astrid är just LILLA Astrid. Hon är nu 6 månader och väger 5,4 kilo, och visst kommer det komma mer massa men stor kommer hon helt klart inte bli. Hon verkar ha lättare damp men det uppvägs av charm och kärlek.

Jag tar valpsemester om en vecka och åker till Gotland, och naturligtvis avslutar vi veckan med dubbelutställning i Visby.

Avslutar med en liten bild på underbara valpar.

Tjo!

Idag såg jag på Marias facebooklogg att valparna var på G, även om jag först hade svårt att tro det. Jag var tvungen att kolla parningsdatumet flera gånger för lilla My var inte mer än på dygn 57 när hon hade fått nog och ville ha ut dom små. Maria själv är i Litauen och ställer ut mormor så det var ju tur att hundvakten kunde agera valpmorska. 6 underverk blev det, 1 hane och 5 tikar, och nu håller vi tummarna för att alla håller sig friska.

Våra egna valpar växer och har nu öppnat ögonen. Den största killen (kallas Bobba Fett, Klumpen, Fatboy.. ja ni fattar temat) väger chockerande nog ett halvt kilo… Vi har klippt klor för första gången och Ester har nu börjat lära sig att slappna av. Lillen går upp i vikt men ligger långt efter de andra i storlek, däremot var han först med att öppna ögonen. Vi stödmatar honom fortfarande men nu är han tuff och jag tror nog han fixar detta.

Bilder kommer, ska tömma kameran imorgon.

Tjo!

Min älskade lilla Amy, ensam kvar när Ozzy och Alice försvann. Och hade hon inte varit kvar hade jag inte haft borderterrier idag. Hon blev min livlina och anledningen till att orka.

När vi åkte till Arvika för att gå Hundprofilen visste jag inte vad jag skulle kunna förvänta mig, Amy hade inte ens blivit ett år och hon var skällig och väldigt mycket terrier, och efter första dagen tar instruktören mig under armen och säger: Ja, ni har ju lite längre väg att gå än de andra. Men skam den som ger sig och inte visste väl vare sig jag eller instruktör Leif vilken liten stjärna Amy var (och är). Vi kämpade på, slet med linförigheten, gick spår i skogen, tragglade med apporter. I maj, efter ett år på hundprofilen, startade vi i lydnadsklass 1 på Årets Border och missar första priset med en ynka poäng. En liten lydnadsstjärna hade fötts. Den sommaren tar vi LP1 på 4 försök.

Grytet då? Första gången Amy mötte Pelle Grävling undvek hon all form av ögonkontakt, ja hon tyckte faktiskt att han var superläskig. Så jag tänkte att hon kanske inte är nån superstjärna i grytet, trots sin fina storlek. Jag pausade det där med gryt och hon fick istället sin första kull, Thrillerkullen. Efter kullen gjorde jag ett nytt försök i grytet och då fick Pelle Grävling veta hut minsann. Så förra sommaren fixade hon godkänt i grytkaraktären! Den här sommaren har vi tränat vidare på anlagsprovet och hon är på god väg dit med.

Tre kullar har hon fått, sammanlagt 18 valpar, och hon är en fantastisk mamma.

På Östsvenska terrierklubbens utställning i år gjorde vi debut, utan att ens ha prövat innan, i Rallylydnad och vi kommer tvåa. Hon är verkligen en multitalang, och som jag älskar den hunden.

Nej, hon är inte perfekt. Hon skäller fantastiskt mycket och hon jagar gärna bilar om hon får chansen. Och hon luktar inte smultron ur munnen.

Hon är en prinsessa och förtjänar ett prinsessliv och jag måste börja förlika mig med tanken på att hon faktiskt skulle få det bättre som ensamhund hos en pigg pensionär eller en familj med träningsintresserade. Men hur lämnar man ifrån sig en del av sitt hjärta? Hur sliter man sig från sin livlina? En sak är säker, det ska vara någon rent fantastisk som får ta hand om min stjärna, och det kanske aldrig händer.

Älskade Amy….

Och ja, valparna mår bra, lillen växer bra nu och Ester börjar bli riktigt hemtam i sin mammaroll.

Tjo!