Like this:

Jag vet att ni vill läsa om valpar, men den här bloggen tillägnar jag Amy.

Min älskade lilla Amy, ensam kvar när Ozzy och Alice försvann. Och hade hon inte varit kvar hade jag inte haft borderterrier idag. Hon blev min livlina och anledningen till att orka.

När vi åkte till Arvika för att gå Hundprofilen visste jag inte vad jag skulle kunna förvänta mig, Amy hade inte ens blivit ett år och hon var skällig och väldigt mycket terrier, och efter första dagen tar instruktören mig under armen och säger: Ja, ni har ju lite längre väg att gå än de andra. Men skam den som ger sig och inte visste väl vare sig jag eller instruktör Leif vilken liten stjärna Amy var (och är). Vi kämpade på, slet med linförigheten, gick spår i skogen, tragglade med apporter. I maj, efter ett år på hundprofilen, startade vi i lydnadsklass 1 på Årets Border och missar första priset med en ynka poäng. En liten lydnadsstjärna hade fötts. Den sommaren tar vi LP1 på 4 försök.

Grytet då? Första gången Amy mötte Pelle Grävling undvek hon all form av ögonkontakt, ja hon tyckte faktiskt att han var superläskig. Så jag tänkte att hon kanske inte är nån superstjärna i grytet, trots sin fina storlek. Jag pausade det där med gryt och hon fick istället sin första kull, Thrillerkullen. Efter kullen gjorde jag ett nytt försök i grytet och då fick Pelle Grävling veta hut minsann. Så förra sommaren fixade hon godkänt i grytkaraktären! Den här sommaren har vi tränat vidare på anlagsprovet och hon är på god väg dit med.

Tre kullar har hon fått, sammanlagt 18 valpar, och hon är en fantastisk mamma.

På Östsvenska terrierklubbens utställning i år gjorde vi debut, utan att ens ha prövat innan, i Rallylydnad och vi kommer tvåa. Hon är verkligen en multitalang, och som jag älskar den hunden.

Nej, hon är inte perfekt. Hon skäller fantastiskt mycket och hon jagar gärna bilar om hon får chansen. Och hon luktar inte smultron ur munnen.

Hon är en prinsessa och förtjänar ett prinsessliv och jag måste börja förlika mig med tanken på att hon faktiskt skulle få det bättre som ensamhund hos en pigg pensionär eller en familj med träningsintresserade. Men hur lämnar man ifrån sig en del av sitt hjärta? Hur sliter man sig från sin livlina? En sak är säker, det ska vara någon rent fantastisk som får ta hand om min stjärna, och det kanske aldrig händer.

Älskade Amy….

Och ja, valparna mår bra, lillen växer bra nu och Ester börjar bli riktigt hemtam i sin mammaroll.

Tjo!